Obduktion och tid

Jag trodde aldrig att det skulle hända. Jag har blivit världens sämsta bloggare. Skriver inte alls lika mycket som förrut. Jag får väl skylla det som jag skyller allting annat på. Jag har inte tid.

Egentligen så har man tid, bara det att man kanske inte orkar eller har lust att skriva när man har tiden. Jag menar hur lång tid kan det ta att skriva ett inlägg egentligen?

Jag har bara totalt glömt bort att blogga, vi får se som jag blir bättre på det nu. Vem vet, jag kanske till och med börjar blogga i kapp med Marcus;p

Åter till allt skit man skriver i bloggen.

Imorgon ska vi på obduktion. Jag undrar hur det kommer att bli. Det kommer ligga en död människa på en bår och sedan kommer en annan människa skära upp den döde och gräva runt bland organ och vävnader. Kanske plockar han/hon ut tarmen på den döde, eller kanske är det magsäcken som visas upp. Vem vet.

Och lukten, undrar om man klarar den. Det är sjukt, imorgon ska jag titta inuti en död människas kropp. Samtidigt som det är råvidrigt så verkar det lite intressant, men jag kanske inte ska utala mig innan. Jag väntar med att säga något tills imorgon.

Hoppas bara att jag inyr spyr eller nåt, för det är ju också vidrigt:p

Perspektiv

Fick höra en hemsk sak igår av en vän. En utav min väns vänner, hade råkat ut för en hemsk sak, som jag inte tänker skriva här. Men när hon berättade det som hänt för mig, blev jag illa berörd. När andra råkar ut för hemska saker, får man perspektiv på sitt eget liv. Det jag tycker är jobbig och hemskt nu är ingenting i jämförelse med den tragedi som inträffade för min väns vän. Det får en att inse hur bra man egentligen har det, och hur mycket man egentligen har att vara tacksam för.

Visst kan allt kännas hemskt ibland och att livet är pest. Men jag har så otroligt mycket att vara tacksam för. Varför klagar man egentligen? Mitt liv är just nu så mycket bättre än många andras. Jag är nog väldigt lycklig egentligen:)

En trevlig liten hypokondrikerdam

Jobbade i helgen. Jobbade på ros. 10 timmar på lördagen, och 5 timmar på söndagen. Och jag träffade på en ganska underlig och rolig gammal dam, som var hypokondriker. Hon hade ont precis överallt. Först hade hon ont i huvudet, sedan magen, öron, armar och ben.

Men det mest fyndiga denna dam kom på, som hon trodde stenhårt själv på, var att hon hade lunginflammation. Och detta var inte heller någon vanlig lunginflammation, utan som hon själv sa det : "Jag har så ont i fötterna, jag har lunginflammation i fötterna"

Det va något nytt, det har jag då aldrig hört talas om förrut:p