Samhällskunkap C, tal och toapauser!

Blev precis klar med mitt festtal tills imorgon, då jag ska hålla tal på Sandras bröllop. Det är inte direkt så bra, men jag orkar inte anstränga mig så mycket, eftersom jag vet att jag ändå kommer att få VG i svenska C. Men jag har kommit på några roliga minnen att berätta om, men jag tror inte någon annan kommer tycka det är roligt eller ens fatta dem, utom Sandra :p

Jag har även pluggat samhällskunskap C idag också. Men jag blir så kissnödig:p För att få in allt konstigt som står i boken måste jag läsa högt för mig själv, vilket gör att jag blir torr i halsen och måste dricka massor av vatten. Vilket i sin tur gör att jag måste springa på toan hela tiden. :p Men jag ska fortsätta läsa sam C snart. Om jag nu hinner läsa något mellan toapauserna :p

Gamla tider

Jag skrattade och mindes min shoo-swoosh-period, när jag såg Basses kommentar på mitt förra inlägg:

"Får man gissa att dina förklaringar till orden

var ungefär "det är en sån där shoosh-swoosh"

(viftandes med händerna)? :D"

För några år sedan när jag skulle förklara saker så gjorde jag ibland ett shoo-läte, och försökte visa med händerna vad jag menade. Ungefär som charader med ljudeffekter :p

Det händer att jag ibland går tillbaka till min Shoo-Swoosh-period, men det är inte så ofta längre. Men jag pratar ofta med händerna. Eller jag pratar alltid med händerna. Det är därför det är så jobbigt att ha redovisningar i skolan, för då får man inte använda händerna. De säger att det är störande. Men man ska se naturlig ut när man står där uppe, säger de, men jag är naturlig när jag pratar med händerna. Hur ska de ha det egentligen?:p

Men iallafall så fick Basse mig att minnas några roliga saker. Jag tror jag gick i åttan eller sjuan, och jag hade smittat av mig på Anna, så hon var också inne i en Shoo-Swoosh-period. Jag gick fram till våran NO-lärare Bosse en gång när vi hade lektion, och sa: "Har du en sån där choo-choo?" och låtsades hålla i en pennvässare i ena handen och vässa en penna med den andra. Han tittade lite argt på mig, och precis då kommer Anna och gör exakt likadant. Bosse tittar lite surt på oss och säger: "Nu får ni skärpa er!"

Det var inte så många som gillade den här perioden så mycket. Alla kompisar brydde sig inte om det, det var mest alla vuxna. Mamma och Pappa ville att jag skulle sluta och prata normalt, precis som Bosse.

När man tänker tillbaka på sådana här saker, önskar man ibland att man kunde åka tillbaka i tiden. Allt var ju så mycket bättre då. Livet var så mycket enklare. Visst var livet enklare i den bemärkelsen att man inte hade så mycket läxor, inte så svåra prov och man fick sluta tidigare på dagen. Men bättre än så var inte livet. Jag skulle aldrig vilja gå i högstadiet igen, jag trivs ganska bra där jag är nu.